Finland?!

Jag kan inte finska. Vad gjorde jag då i Finland, en vanlig skolvecka mitt under vårterminen? Förutom att skämmas lite, för vem i offentlig tjänst får någonsin åka såhär långt på jobbuppdrag? Jo, jag var på kurs och studieresa. Tillsammans med 17 andra representanter från Malmö stad faktiskt, vilket hjälpte mot skamkänslorna! I ramen för ett europeiskt (Erasmus)utbyte reste vi till Oulu (Uleåborg) för att jämföra finska skolor och skolbibliotek med hur vi har det här hemma. För att upptäcka likheter och skillnader. Knyta kontakter. Och för att få möjlighet att sätta våra egna arbetssätt i ett bredare perspektiv. Ut ur våra huvud och in i kylan.

Under 3 lärorika dagar fick vi lyssna på en rad presentationer från olika kommunala samordnare. Vi fick besöka 2 olika grundskolor; titta på organisationsprinciper och styrdokument; lära oss om finska idéer kring läsning, medie- och informationskunnighet (MIK), elevhälsa och elevdelaktighet; samtala och inspireras.

 

Som vilken fortbildning som helst bjöd resan på både bra och mindre bra material. Kollegor har redan skrivit (mycket bättre) om den här och här.

Veckans mest oväntade resultat? Ett långsamt sipprande lyft för motivationen till att fortsätta utveckla och förändra verksamheten: jag drömmer på riktigt om… att förändra skolan. Inte precis efter det finska skolsystemet; det finns viktiga skillnader, bland annat i lokal autonomi, men i det stora hela liknar utbildningen i Finland den i Sverige. Frågan som förföljer mig sedan dess låter snarare: ”Skolan: ska den överhuvudtaget se ut som den ser ut idag?”

Jag tror förresten inte att det bara är jag som kom tillbaka med en nyväckt entusiasm. Någonting med just internationell erfarenhetsdelning är annorlunda. Man blir sugen på mer samtidigt som man längtar att få utveckla alla sina nya insikter här i Malmö.

Till exempel ser jag fram emot samarbetet med Höjaskolans nyaste förstelärare Ebba för att främja elevernas läsning. Ska vi få dem att ta körkort kanske?

Jag tänker absolut introducera vissa fina finska verktyg i vår egen MIK-låda (en av mina största förhoppningar innan resan). En kartläggning är redan igång med varje arbetslag. Undrar om vi kan ha med samverkan med vårdnadshavare också? Något föräldramöte i temat?

Sedan vill jag definitivt förvandla läsläxan på mellanstadiet till något roligare, mer givande, med inspiration från Oulus 300 minuters läsutmaning och diplom. Äntligen skicka det där mejlet till Husiebiblioteket om att hitta varandra lite oftare i programsammanhang. Öka samarbete med flera av Biblioteken i Malmö (i Oulu har folk-och skolbiblioteken en gemensam expertgrupp. I all sannolikhet är det inte lika spännande som det låter, någon sekreterare och några bibliotekarier och lärare som träffas, men jag ser framför mig en lokal version av KUR:s Läsråd).

Övertala elevhälsoteamet att titta på styrkebaserad pedagogik. Höja ambitionsnivån på mina biblioteksråd genom att implementera lite av Oulus School of Politics. Och vara glad. Tacksam. Stolt. Att få jobba som skolbibliotekarie på heltid, i klassrummen och med eleverna, utifrån var de befinner sig i sin läsning. (Så har de det inte i Oulu.)

Ni förstår hur mycket jag har att göra…

MEN. Möjligheter! Förtroende, mandat, självbestämmande, resurser, entusiastiska kollegor… Jag behöver inte en byggnad från 2019, eller de finaste, mjukaste möblerna, mindre elevgrupper och att kunna åka skidor till jobbet. Desto gladare är jag över att ha driv. Lust. Ork. Fantasi. En horisont långt bort.

Reflektion värd ett nytt inlägg

Mitt femte läsår på Höjaskolan drar sig mot sitt slut, och det har varit mitt tuffaste hittills. Jag har känt mig missnöjd, orolig, stressad, otillräcklig, misslyckad och ledsen. Men jag är här, fortfarande, i en roll som fortsätter att utmana. Behovet av andrum och återhämtning är tillgodosett. Ambitionen och motivationen lyser tydligare än på länge. 👍

Visst är biblioteket en av mänsklighetens mest fantastiska bedrifter? Samhällets vardagsrum, demokratins barometer? Det där ultimata samla-förvara-dela, det intertextuella nätet, de sociala byteskedjorna? Älskar!

Faktum är dock att vi inte sällan hamnar någonstans mellan dröm och realitet, kännetecknat av allmänningarnas tragedi, administration och sena återlämningar. För mycket och för lite. "Vem bryr sig om skolbiblioteket", typ?

Jag har kommit på att jag inte vill blunda för just den mer jobbiga kontexten… utan att jag vill se den som en absolut nödvändig del av mitt arbete.

För att förverkliga bibliotekets historiska löften i skolmiljön behöver både rummet, samlingen och mina egna frenetiska aktiviteter ett sammanhang. Förankring. Och ja: även friktion. Verksamheten ska bjuda på en meningsskapande interaktion med världen, där vi, personal och elever, hämtar kunskap och fantasi, svar och anknytning. Men inte bara det. Vi ska också möta frågor och murar och verktygen att bemästra dem med.

Hur kan skolbiblioteket förändra skolan? Det är där jag är.

Läsårsutvärdering: när minus är plus

Jag är glad. Resultaten från skolbibliotekets årliga enkät i ramen för vårt systematiska kvalitetsarbete är inne… med jättebra betyg för bokbeståndet och sättet jag organiserar och förmedlar det (ärligt talat är jag lite osäker ibland om mina insatser syns):

Ännu gladare blir jag över det hyperkritiska omdömet som Höjaskolans undervisande lärare lämnade på vårt samarbete. Ja, jag skojar inte, det gör mig glad, för jag tolkar den uppenbara otillräckligheten såhär: några få kollegor får tydligen jättemycket ut av mig och skolbiblioteket. De visar nu så småningom vägen för de övriga, som upptäcker att de går miste om något. Vissa är kanske avundsjuka när de inser hur mycket de kan tjäna på ett bättre samarbete, medan andra kanske inte riktigt har (hade?) uppfattat att skolbiblioteket är en sak för alla som undervisar, inte bara för lärarna i språkämnena. Hur som helst synliggör enkäten klyftan mellan bibliotekets ”haves” och ”have-nots”, vilket bara kan leda till att fler och fler på skolan vill ha mer och mer av mig och skolbiblioteket!

Förbättringsförslagen som kollegorna lämnade, följer också den positiva trenden. De ligger helt i linje med behov jag själv redan har insett, och inte sällan bekräftar de redan pågående utvecklingar.

Härligt att få ta semester med lite pepp i bakfickan!

Nya topplistor!

Att mäta är att veta, låter det, och siffror har vi. Om vi nu tittar på skolbibliotekets mest efterfrågade (eller snarare mest lästa) titlar, vad kan vi då dra för slutsatser?

Lågstadiet:

Alltid: superhjältar; fotbollsspelare; Naruto; Pokémon; ”bajsboken”.
Kanske: Kattspionerna på Rosengård; Splej; fakta om djur; fakta om andra världskriget; bilderböcker.
Aldrig: mina finaste skönlitterära kapitelböcker.

Mellanstadiet:

Alltid: skräck (”men du har inga riktigt otäcka böcker, Bram!”); Dagbok för alla mina fans; manga; Splej.
Kanske: böcker jag har dubbletter av för att kunna läsa tillsammans med min bästa kompis; böcker med tecknade sekvenser; böcker på engelska.
Aldrig: mina mest känslosamma skönlitterära barnböcker.

Högstadiet:

Alltid: ”jag vet inte”; ”finns den som film?”; tunn och lättläst; böcker jag har sett på TikTok trots att jag är en ovan läsare och oavsett om de nu verkligen passar mig.
Kanske (men jag ger upp lätt, så mina lån kommer att ligga i mitt elevskåp i måååånader): fotboll; häftiga mord; hjärtskärande sorg; sockersöt romantik. Alternativt: en framsida som är cool och nutida.
Aldrig: mina bästa skönlitterära ungdomsromaner.

Elevens val!

I slutet av terminen brukar vi ha kvar en hel undervisningsvecka efter betygssättningen. Alla är trötta och längtar efter lovet, och känslan av att vettigt skolarbete inte är angeläget under just denna vecka kan vara stor. Vi förstår det, men håller inte med. Det är lektionstid, trots allt, och därmed en fråga om rättigheter och skyldigheter. Skola, för skolans skull! Det magiska lärandet! Entusiasmen är låg.

Höjaskolan har i många år försökt lösa problematiken genom att erbjuda högstadieeleverna att få vara med och bestämma vilka ämnen de vill jobba med: en möjlighet till att komma ikapp eller fördjupa sig, med hjälp av extrauppgifter, utflykter eller andra kompletterande aktiviteter. Favoritämnen och måsten. Roligt och meningsfullt.

Nu har skolbiblioteket väl alltid stått till lärarnas förfogande, men ett riktigt samarbete hade aldrig blivit av. Fram till… det är läsåret! Tillsammans med min kollega Saso som undervisar i (bland annat) svenska, höll jag i ett 4 dagars projekt kring textskapande och digital bearbetning med hjälp av Adobe Express. Programmet lockade till sig en blandad grupp elever som trots stor variation i intressen, språknivå och motivation skrev intressanta krönikor och monterade dem till underhållande videoklipp. Kollegialt samarbete! Bibliotek och MIK, integrerade i undervisningen! Konkreta resultat!

GUA, Höjaskolans gemensamt undersökande arbete

En av våra mest spännande pågående projekt inom skolutveckling måste vara GUA, ett ambitiöst kollegialt grupparbete där vi gemensamt undersöker ett praktikproblem i ett avgränsat område där våra elever uppvisar svårigheter. Vi diskuterar, planerar, prövar forskningsbaserade lösningar i klassrummet och följer upp åtgärdernas effekter på elevernas lärande och (förhoppningsvis) måluppfyllelse.

Som skolbibliotekarie kommunicerar jag med flera grupper, men främst ingår jag i och är processtödjare för mellanstadiets Sv/SvA/SO-lag. Lärarna i gruppen har blivit några av mina närmaste samarbetspartners och vi har väldigt intressanta diskussioner ihop.

När vi började för mer än ett år sedan formulerade vi som utgångsfråga: ”hur ökar vi elevernas läslust vid egen/fri läsning av skönlitterära böcker?”. Sedan skulle vi också titta på olika relaterade områden: 1) hur pedagogerna och skolbibliotekarien samarbetar och inspirerar varandra; 2) hur vi presenterar böcker till eleverna och skapar intresse för läsning hos dem; 3) vilka redskap eleverna får för att hålla igång läslusten. Vi genomförde en enkät och jämförde resultaten med läsluststatistikerna i den senaste PISA-undersökningen, och nyligen även med de omtalade PIRLS-resultaten.

Kom ihåg: vi undersöker ett praktikproblem. Så ja, läsningen på Höjaskolan följer sjunkande nationella och internationella trender. Mer än hälften av eleverna tycker inte om att läsa. Hälften av eleverna har svårt för att hitta en bok. Och eleverna tycker inte om att prata om böcker heller.

Vårt första steg blev att ta fram en modell för textsamtal: en egen, färdig, flexibel samtalsmall som kan vara en återkommande, igenkännbar lektionsdel. Den utgår från väldigt korta texter (utdrag, en eller ett fåtal paragrafer lång), en enkel förberedning, tydliga mål, och är genomförbar på en timme.

Vinst, men självklart kvarstår större utmaningar. Trots att vi valde läslust som fokusområde, har vi hittills framför allt jobbat med förutsättningar: läsförståelse och en gemensam läsupplevelse. Våra centrala praktikproblem läslust och läsflyt är fortfarande aktuella men har fått vänta. Vi har nämligen gott om praktiska verktyg, har vi nu för oss. Dags att snarast pyssla ihop ett förbättrat strategiskt tillvägagångssätt för att vidareutveckla elevernas läsförmåga. Avkodning, förståelse, ihållighet. Då kommer lusten sedan!

Mitt fortsatta uppdrag under tiden: entusiasmera och stötta eleverna att hitta en bok som de är intresserade av och som passar dem.

Batmantävlingen 2022-2023

Det var Åses elever som lyckades bryta Towes två år långa segersvit och tog hem läsårets Batmanpris. Nej, 1A blev inte Batman varje månad, men klassen var nästan oslagbar ändå... med totalt 1(!) försenad bok på 10 månader (tal beräknat, som ni vet, vid slutet av varje månad)! Hemligheten: en kombination av motivation, kommunikation och riktigt bra rutiner.

Eftersom Towes klass slutade på en stolt andraplats långt före alla övriga uppfanns (BOOM: överraskning!) ett helt nytt pris också: årets Robin!

Grattis till vinnande lärarna och eleverna! Ni gör mitt jobb såååå mycket enklare.

Jag hade gärna fått fler klasser på tävlingståget. Återlämningen sjönk något under läsåret, och vi är definitivt inte i mål när det gäller att hålla förseningarna under 20%-gränsen.